Vi lagar mat på skolan. Den här kvällen är det afrikanskt. Vi tänkte börja med två kurser för att samla pengar till en sverigeresa. Det kommer att vara svårt att få deltagare, tänkte vi. Nu har vi haft fem kurser och har 40 mänskor i kö.
Vi talar alla språk vi kan, också några vi inte kan. Det skrattas. det förklaras, det doftar. Om du hackar löken så tar jag chilin, sen lägger vi dem i den här pannan och steker. Ögon möts – förstår du? Jo, jag förstår. Det ångar ur grytorna, vi ler i samförstånd. Det här blir bra. Någon skämtar på finska, en annan svarar på svenska eller engelska.
Förra veckan sedan lagade vi thailändskt
Två småpojkar är också med. De talar varken svenska, finska eller engelska. Alla vill prata med dem. Det går bra.
Sen äter vi. Kan man studera svenska här, undrar en av de finskspråkiga deltagarna. Jo, du kan till exempel studera tillsammans med invandrarna, säjer jag. Kan jag? Så underbart det verkar, säjer hon.
Skymningen tätnar utanför fönstren. Domodan och Yassan är uppätna.
Varje gång vi lagar mat tillsammans påminns jag. En av mina tidigare studerande lade ut en dikt av Per Lagerqvist på Facebook för ett par dagar sedan:
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt Ijus
Över jorden
Över markens hus
Sabine Forsblom
