Vid sidan av mitt jobb som rektor har jag förmånen att få delta i en ledarskapsfortbildning som omfattar de mest varierande ämnesområden. Nu senast handlade det om hjärnans plasticitet, hjärnans förmåga att skapa nya mönster. Varje gång vi gör något nytt, bildas det nya stigar i hjärnan – detta synnerligen lekmannamässigt uttryckt. Det som vi gör ofta bildar så småningom automatiska stigar – vanor.
En vana är inte bara en handling. Också vårt sätt att tänka och reagera på olika företeelser kan bli en vana, t.ex. att känna sig stressad. Vår föreläsare Ben Nothnagel ställde oss frågan hur många som hade känt sig stressade under en längre tid det senaste halvåret. De flesta räckte upp handen. Han medgav att det är mycket möjligt att vi de facto har för mycket på vårt skrivbord, men han menade också att det i viss mån kan ha blivit en vana att känna sig stressad.
Vad kan vi göra åt det då? Ett av Nothnagles enkla recept var att stanna upp och fråga sig Should I? Det vill säga, är det något som jag på riktigt har orsak att bli stressad av? Denna korta fråga till sig själv kopplar på ”tankeverksamheten” – känslan av stress kopplar nämligen bort den. När tankeverksamheten väl är påkopplad igen kan vi se på situationen ur ett annat perspektiv. Om svaret trots allt är ja, finns det då i alla fall en chans att vi hittar ett sätt att hantera stressen på. Men det kan också hända att vi vid närmare eftertanke inser att det inte finns någon verklig orsak att känna sig stressad. Och det är faktiskt en mycket skönare känsla.
Samma metod går med fördel att tillämpa på andra starka känslor som dyker upp, t.ex. ilska, irritation, rädsla eller nervositet. Det låter simpelt men tro det eller ej, det funkar!
Moa
arbetsliv, arbis, attityder, hållbar utveckling, inlärning, lärande, livsglädje
