TV-reklamen kunde jag gärna vara utan. Avskyr när filmer bryts av stup i kvarten av hurtiga reklamsnuttar och det skulle inte falla mig in att skaffa något av det som marknadsförs på det viset. En enda gång har jag gjort det, vad jag kan påminna mig. Det var en kaffebryggare av samma märke som hade förekommit i glassiga reklamsnuttar, tydligen så glassiga att intrycket att de är något extra hade tagit sig in obemärkt i min hjärna. Så på det stora varuhuset i Sverige fastnade jag för just det märket. Vi behövde en ny kaffebryggare och den här var inte så dyr, men säkert bra… Men kaffet den producerade var bara ljummet, inte hett. Tack vare svenska konsumentbestämmelser var det bara att några veckor senare lassa upp kartongen med bryggaren på infodisken och plingeling sa det i kassan och jag fick pengarna tillbaka. Nästa bryggare inhandlades i hemknutarna och av ett gammalt pålitligt märke. Och kaffet är hett.
Den här morgonen glimtade den finländska toppsimmaren Hanna-Maria Seppälä förbi i ett reklaminslag för ett känt preparat som alla blir så smidiga av. ”Jag heter Hanna-Maria och jag simmar i finska landslaget” sa en välmodulerad rikssvensk röst och berättade vidare om det förträffliga med pillren i den lilla asken. Konstigt att de har dubbat henne tyckte jag, hon talar ju en utmärkt svenska. Då såg jag att hennes läpprörelser formade svenska ord, men det som hördes var inte hennes röst utan någon reklamröst med oklanderlig rikssvensk diktion. Det här företaget har alltså inte förstått att finlandssvenska/finsk brytning är ett fiffigt sätt att få uppmärksamhet – som när ett finskt företag i Sverige har använt sig av när en finsk karlakarl i kommer vandrande upp ur sjön och bara utstrålar sisu och pratar med finsk brytning.
Det här ligger nära ett annat fenomen jag förundras över. Varför måste man texta tal som låter lite annorlunda än det vanligaste mest utslätade. Nyligen intervjuades en finlandssvensk dam i telefon i ett nyhetsinslag. Hon förklarade ett företags principer på en fullt förståelig svenska med finlandssvenskt uttal och textades på svenska. Såg också en norrman berätta på vad som i praktiken var svenska men med norsk intonation. Det var också textat. De här exemplen är nu i ärlighetens namn ur svensk TV, kanske Yle inte jobbar på riktigt samma sätt. Är vi mindre känsliga för främmande inslag i språket?
I mitt jobb kommer jag mycket i kontakt med inflyttade från många olika länder från i stort sett hela världen. De studerar svenska på heltid på Medborgarinstitutet i Mariehamn och jag fylls ofta av beundran för deras val i livet – tänk att i vuxen ålder bege sig till ett annat land, byta miljö och framförallt språk. Hur svårt skulle det inte vara att göra det, att lära sig ett annat språk istället för sitt modersmål. Hädanefter ska du jobba på detta nya språk, tala med grannarna på det nya språket och kontakta myndigheter och sjukvård på detta nya språk. Ditt eget språk duger bara inom familjen och i kontakten med hemlandet. Och som om det inte vore tillräckligt att man lär sig och förstår det nya språket, nej då tittar folk snett på en när man inte får till uttalet perfekt. Det har gjorts undersökningar på detta och det visar sig att uttalet är väldigt viktigt för att man ska tas på allvar. Varför räcker det inte att man talar begripligt och kan göra sig förstådd, varför får det inte märkas på uttalet att man kommer från ett annat land, ja t.o.m en annan världsdel? Nu när det blivit mer och mer ok att prata dialekt i radio och Tv kanske det skulle vara läge att öppna öronen också för andra sätt att prata svenska på. Lyssna mer på vad folk har att säga istället för hur de säger det.
Siv Ekström
