Så var det då dags igen för årets hosiannakaraoke, min egen lilla adventstradition. Sällan funderar jag så mycket på traditioner som när det lider mot jul. Att det finns behov av vissa traditioner tyder bland annat årets julvaka på Helsingfors arbis på – närmare 1000 barn, ungdomar, föräldrar, mor- och farföräldrar pysslar julpynt, bakar pepparkakor, gör granriskransar och stöper ljus under några intensiva timmar en mörk novemberkväll. För många infinner sig julstämningen just då.
Men var går egentligen gränsen mellan tradition och slentrian, så här har vi alltid gjort? Åtminstone för mig är tradition ett ord med en starkt positiv laddning, något som jag vill hålla fast vid för att det är fint. Och månne det inte gäller överlag i samhället? Utan traditioner skulle vi känna oss rotlösa. Men det gäller förstås också att upprätthålla en balans mellan tradition och nytänkande. Inte kan vi oförbehållsamt hålla fast vid allt gammalt, det är klart att vi måste tänka framåt. Men jag håller ändå inte med Maria Rankka, VD för Stockholms handelskammare, som i A-studio häromkvällen himlade sig över att vi fortsättningsvis lär eleverna stickning i skolan men däremot inte programmering.
Jag tycker det är ledsamt att hon ställer dem mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone inte inom den fria bildningen. Där kan tradition och nytänkande gå hand i hand – det finns rum både för att lära sig sticka sockor och för att skapa webbapplikationer.
Moa
advent, arbis, attityder, hosianna, höst, julfirande, julvaka, Medis
