Den 6 augusti har en speciell plats i mitt hjärta, lite som 9/11.
Idag för exakt 69 år sedan föll bomberna över Hiroshima och Nagasaki under det andra världskrigets sista dagar, på order av Förenta Staternas president Harry S. Truman. Förödelsen var omfattande, +-200.000 människor fick sätta livet till på krigsteknologins och vansinnets altare.
Jag får varje år liknande flashbacks under Hiroshima-dagen. Under slutet av 1980-talet var jag aktiv inom fredsrörelsen, och föreningen Karis-Pojo Fredskämpare brukade ordna fredsmarsch och ljuständning. Vi marscherade från Karis centrum, längs Centralgatan till Lärkkulla, men till skillnad från dagens Pride-marscher var det få deltagare och ännu färre åskådare. Var ingen intresserad av fredsfrågan?
Jag tror att fredsrörelsen stagnerade i slutet av 80-talet, efter en aktiv period med marscher och aktioner kring nedrustning, mot kärnvapen. Troligen finns det ett samband mellan nedgången och det kalla krigets slut, när man i stället gladdes över Berlinmurens fall och upplevde en kort eufori över att forna kommuniststater ”befriats”.
Men har fredsfostran och aktivism spelat ut sin roll? Jag tror inte det. I en dikt från 1989, i samband med en av dessa Hiroshima-dagar i Karis, försökte jag fånga tanken:
Var finns du Hiroshima, i dag?
Odrabbad av fredspatos
ser jag på de flämtande lyktorna,
det sköra pärlbandet,
inser att de är livsviktiga landningsljus
för min längtan –
Björn Wallén, fredskämpe
