Besökte Borgbacken häromdagen tillsammans med mina vuxna flickor. Kunde inte tänka mig att jag skulle uppleva det så starkt. Men oj, den där känslan då man gick in genom porten! Plötsligt drog alla gamla minnen över mig och jag mindes med vilken förväntan och iver jag gick dit med under barndoms- och ungdomsåren. Samma doft av popcorn, av spunnet socker och ljudet av skramlande maskiner vällde över mig. Direkt fylldes kroppen av en barnlik glädje och jag tog i hemlighet ett litet extra skutt i mina steg, som hade ökat takten helt av sig själv.
I ungdomsåren minns jag att bergochdalbanan var det mest spännande åket. Inte för att man åkte i extra hård fart, kanske inte heller för den berömda guppen i en av nedförsbackarna, men på grund av förarna. De var de som man såg upp till, det var de som hade en extra ställning av alla förare på Borgbacken – för det är ju inte vem som helst som får bli förare i bergochdalbanan! Vi i flickgänget hade dessutom våra favoritförare och blev skickliga på att köa in så att vi kunde åka med våra favoriter. Man skulle antingen sitta längst fram, för då lättade man extra från sätet i den berömda guppen, eller så skulle man sitta längst bak just framför föraren. Han spexade ibland med en, kunde kittla eller dra i håret – och det hela var ju förstås olidligt spännande!
Nu återsåg jag Borgbacken som vuxen och trots det barnlika extra skuttet då jag steg in på området, så såg jag platsen med nya ögon. En mycket lyckad plats, en oas av glädje och skratt i Helsingfors! Borgbacken är mycket mer än maskiner och spunnet socker. Där finns bland annat flera teaterscener och många olika restauranger och så kan man ta en hotdog i farten, en våffla i solskenet eller en glass i hettan. Borgbacken är också en fröjd för ögat, det är rent och planteringarna och blommorna vackra och välskötta.
Borgbacken är ett rökfritt område – ett faktum jag undermedvetet lade märke till men inte direkt tänkte på förrän jag hörde någon tala om rökplatserna. Det var faktiskt väldigt skönt att kunna köa till maskinerna utan att få tobaksrök på sig.
Och bergochdalbanan? Ja, den var sig lik. Samma skrammel från vagnarna, samma entusiasm och förväntan i köandet och förarna hade samma aura av status och auktoritet omkring sig som förr.
Kati
