När jag korrekturläste höstens kursprogram, fastnade mina ögon på en föreläsning med rubriken ”Hur kan jag stödja mina gamla föräldrar?” Depression är det vanligaste hälsoproblemet hos äldre, stod det vidare. Mina tankar gick till min mamma.
På måndagen fyller hon 86 år. Om det är vackert väder tar jag henne till Hangö, hennes barndomsstad, som genom alla år förblivit rosenröd i hennes minne. Hennes barndoms Hangö hör till de få saker som hon ännu kommer ihåg, på detaljnivå till och med. I övrigt präglas hon av alzheimer.
– Sköter du mycket om din mamma? frågade en bekant av mig för inte så länge sedan. Jag märker att jag får en klump i halsen när jag ställs den frågan. Den innehåller redan antagandet att jag gör det. Och jag frågar mig genast, om jag gör tillräckligt. Jag anar på min mammas regelbundna fråga om när jag kommer igen, att hon gärna skulle se ännu mera av mig. Men hon förebrår mig inte. Det är jag själv som sätter in betydelsen i hennes ord utan att veta vad hon egentligen tänker och känner. Orden verkar nämligen inte mera ha samma betydelse för henne.
Jag funderar ofta om det är för att hålla kvar dagens förlopp som hon skriver upp allt vad hon äter. I dag frågade jag om hon brukar läsa listan på kvällen.
– Ja, det är som ett slags uppsats. Om det är något jag funderar på, kan jag titta efter.
Det gjorde mig inte så mycket klokare. Men det spelar ingen roll, det är inte mig det handlar om. Det handlar om henne, om hennes krympande värld.
Moa
