Den självförsörjande danska unga bonden som syns i TV med jämna mellanrum är en av mina verkliga favoriter. ”Hundra procent bonde” heter programserien i Sveriges TV. Det danska namnet Bonderøven är mycket roligare, Bondlurken kanske det skulle vara på svenska?
Bonderøven
Denna unga dansk har intresserat sig för lantbruk och gamla metoder sedan han var tonåring. Han läste i John Seymours ”Självhushållning”, samma bok som jag köpte på en bokrea för länge sedan och förtjust bläddrade i. Min morfar var snickare och jag älskade verkligen att vistas i hans snickeri när jag var liten. Där fanns det sågspån och träbitar och jag fick både spika och tälja. Jag hjälpte också till så gott jag kunde: Strök till exempel lim på ändarna på fönsterbågarna som skulle limmas. Fortfarande blir jag varm i magen när jag känner doften av nysågat virke. Det är kanske därifrån min fascination över folk som åstadkommer något av trä har sitt ursprung. När Bonderøven greppar yxan och snabbt och elegant formar träbiten som han vill blir jag grön av avund. Vilken skicklighet och vilket öga han har för det där. Den här killen uppskattar gamla hantverkskunskaper och försöker hitta läromästare av alla de slag. Han har tillverkat tegel själv och byggt en brännugn för att bränna kalk, han har lärt sig slakta djur och stycka kött och laga korv. Innan han köpte sig en egen gård vistades han i Norge och lärde sig arbeta med trä, så nu kan han bygga sig ett vedskjul enligt gammal norsk tradition – där hål och tappar ersätter spikar och skruvar. Han reparerar gamla maskiner och verktyg och kör gärna med häst när han harvar och plöjer sina åkrar.
På danska TV:s webbsida kan man läsa tittarnas kommentarer till programserien. Det är inte bara en och två 12-åriga pojkar som skriver att Bonderøven är deras idol. Just så där vill de göra när de blir stora, skriver de. Man kan undra om Bonderøven påverkat danska ungas syn på praktiskt arbete och val av utbildning. Det skulle inte vara så dumt det. Vi har brist på händiga människor – det verkar som om ingen lär sig snickra och sticka, hugga och sy på riktigt i skolan på de futtiga timmar som där erbjuds. Inte heller av föräldrarna och av mormor eller farfar som de gjorde förr.
Det råder ett slags övertro på boklig bildning hos oss i västvärlden. Eller kanske i hela världen. Som Sir Ken Robinson säger i sitt berömda TED-föredrag Do schools kill creativity? – I alla skolor i alla länder ligger matematik högst på listan över antal lektioner. Och längst ner, med minst timmar, hittar vi slöjd, musik, konst och dans. Har någon hört om något land där dans ligger överst på listan!? Han talar inte om träslöjd eller matlagning, men det är ju lika där. Ett lands framgång mäts ungefär i antalet rymdforskare – det är ingen framtid i att vara snickare eller sömmerska. Skomakaren i Godby på Åland skulle gärna ha en lärling som kunde ta över verkstaden. Det finns jobb, men ingen är intresserad. Inte behöver man ha hantverket som yrke heller, det är välgörande med en hobby där man kan åstadkomma något bestående. Finns det fler som drömmer om att gå på kurs och fläta korgar av pil? Där har Medborgar- och arbetarinstituten en viktig uppgift: att hålla gamla traditioner vid liv och hjälpa till att sprida kunskaper. Medis i Mariehamn planerar en kurs i fönsterrenovering och i att bygga bandfast gärdesgård. Snickra en grind bara med yxa skulle kunna vara nästa utmaning!
Siv Ekström
