Jag ska skriva blogg och har inte en tanke i huvudet. Den varmaste vintern har förvandlats till den kallaste vår jag minns: nya oroligheter i Ukraina, journalister mördas på öppen gata i Afghanistan och bomber detonerar i vallokalerna, allt hårdare strider i Damskus, undantagstillstånd i Buenos Aires. Den så kallade fredsprocessen mellan Israel och Palestina hostar som vanligt.
Overload.
I klassen sitter mina studerande: ryssarna, afghanerna, syriern, egyptiern och de andra. Vi diskuterar inte världsläget under mina lektioner. Ibland säjer vi några ord på lunchen. på en rast. Kanske det är lika bra att vi koncentrerar oss på vad man säjer under ett läkarbesök, hur man handlar i affären? Här. En liten stund av vila från allt.
Mina tankar går till den unga, modiga flickan igen. Något gör vi rätt i världen när flickor som hon verkligen finns. Alldeles på riktigt.
– God morgon, Sabine! Hur mår du idag?
– Tack bra, och ni?
– Tack bra.
Tack bra. Trots allt. Just nu. Här. Tillsammans.
Sabine Forsblom
Vi kan inte hjälpa alla, vi kan inte ställa upp för alla, men för dem vi hjälper, för dem vi ställer upp, även om det är en enda, så är skillnaden enorm för just den vi stöder!
Den minsta lilla stund eller gest kan vara just det som betyder mest.