För ett par veckor sedan såg jag ”12 Years a Slave”, filmen som nyss blev årets bästa film vid Oscarsgalan i Hollywood. Vi var ett litet sällskap. Vi kände inte för att prata när vi gick hem.
För några dagar sedan fick jag tillsammans med 17 gymnasieelever från Finland titta ut genom ”Porten utan återvändo”. Den är en öppning mot havet, i en byggnad som kallas Slavhuset på en ö utanför Afrikas västligaste spets. Den lilla ön utanför Dakar var i ca trehundra år en av de platser där svarta slavar hölls fängslade för att skeppas ut över Atlanten. Man får detaljerade beskrivningar över hur allt gick till där. Man ser ritningar över hur slavarna skulle packas och kedjas tätt under däck för färden över Atlanten, en resa som kunde ta över tre månader.
På 1990-talet besökte den katolska kyrkans påve Slavhuset. Han bad Afrika om förlåtelse för den katolska kyrkans medverkan i slavhandeln. Man säger nu att Afrika kanske kan förlåta, men man kan inte glömma.
Vid samma tid besökte också Nelson Mandela stället, efter att ha frigetts ur fängelset i Sydafrika. Han bad att få sitta ensam en stund i ett av de låga bestraffningsutrymmena. När han kom ut grät han.
Michelle Obama skrev efter att ha besökt stället tillsammans med sin man, USA:s första afro-amerikanska president: ”I hope that in your own lives, instead of being overwhelmed by the tragedies of our past, you will take inspiration from the triumphs of history’s heroes—and I hope you will follow in their footsteps to create a better future.”
Det råder inte brist på fasansfulla minnen i vår värld. Vi måste fortsätta att hålla dem vid liv och besöka dessa minnesmärken. Vi måste försöka förstå så mycket som vi bara kan av det som skett. Vi måste tro att vi kan lära oss av det!
