Å, vad jag blev glad när jag läste Mirjam Kallands kolumn i gårdagens Hbl om vikten av att kunna skratta tillsammans, inte minst det hon skrev om att positiva emotioner stärker inlärningsförmågan. Hon talade visserligen om barns inlärningsförmåga men det gäller också för vuxna.Det är i alla fall min filosofi. Bort med all rädsla för språkfel, skratta åt dem i stället!
Ibland när någon trots allt blir generad över något fel som hen gjort, brukar jag bjuda på någon av mina egna språktabbar. Den som fortsättningsvis gör mig totalt full i flin härrör sig från en av mina första dagar som universitetsstuderande i huvudstaden. Det fanns en hel del pappersexercis att sköta om; bland annat skulle jag köpa ett månadskort för bussen som skulle ta mig till uni. För att få köpa månadskortet måste jag ha något bevis på att jag verkligen bodde i huvudstaden och detta skulle jag få av min gårdskarl. Alltså tog jag mod till mig och ringde på gårdskarlens dörr, väl medveten om att han inte kunde svenska och att jag, nyss nedkommen från min svenska uppväxt i Nykarleby, inte kunde speciellt mycket vardagsfinska. Och detta åstadkom jag:
– Oletko sinä talonpoika? Minä tarvitsisin todistusta kuukautiskorttia varten.
Det brukar få också den mest tillintetgjorda att skratta gott och glömma sin egen fadäs.
Moa
