Jag har alltid tidigare varit en del av en svenskspråkig minoritet utom nu då jag flyttade till Ön. Nu hör jag plötsligt till majoriteten. Det är ganska intressant det här att byta mellan minoritet och majoritet. Jag har börjat fundera på att: är det så att majoriteten blir lite lat och inte ids sätta sig in i minoritetens roll? Är det jobbigt med en minoritet? Är det så att minoriteten känner sig förfördelad, att dens behov inte blir hörda? Blir man extra kritisk som minoritet och ser inte ens de förbättringar som är på gång?
Här på Ön hör jag ofta från den finska minoriteten precis samma meningar och antydningar om att bli förbisedda som jag har hört av den svenskpråkiga minoriteten i övriga Finland. Ja, nästan ordagrant likadana meningar som även jag sagt som minoritet! Jag har ändå största delen av mitt liv varit en minoritet och kan förstå hur minoriteten här känner sig och därför ömmar jag också lite för dem och önskar att de skall trivas, ha det bra och tycka om oss majoriteten.
Hur är det att vara majoritet? Från den språkliga aspekten är det skönt. Den där bråkdelen av en sekund då man funderar på hur man eventuellt skall kunna förklara t ex någon bildel på finska, eller något tekniskt som bredband på finska, är nu borta. Annars tycker jag att vardagen är sig lik, förutom att jag nu från de finskspråkiga hör meningar om existens och rättigheter som jag annars har hört av svenskspråkiga.
Det är också lite intressant det där. När jag bodde i huvudstaden hörde jag negativa tonfall om min språkliga identitet. Samma hör jag här, fast jag nu tillhör majoriteten. Måste ändå tillägga att i otroligt liten grad! Här är en levande tvåspråkighet som jag är stolt över. Men ändå undrar jag ibland: är man någonstans i Finland i lugn och ro med sin svenska?
Jag leker med tanken att landets språkliga majoritet och minoritet skulle byta roller för en tid för att på så sätt få känna hur det verkligen känns i den andra rollen, att leva i den. Tror att det skulle vara mycket lärorikt för alla!
