Tidigare undervisningsminister Henna Virkkunen säger i en intervju i lördagens Helsingin Sanomat: ”gymnasiernas största problem är att majoriteten av ungdomarna kommer dit för att få tilläggstid. Efter tre år är de lika ovetande som när de kom dit”.
Jag håller helt med. Jag anser att gymnasiernas största problem dessutom är:
1) Gymnasierna själva. De måste sluta med att erbjuda bara skolvärldens väggar från insidan, de måste öppna upp för världen utanför. Allmänbildning är fortfarande le numéro un, den ska man fortsätta med. Men eleverna måste få information om arbetslivets mångfald, i synnerhet det ”akademiska” arbetslivet! De måste få chanser att se hur vardagen ter sig inom olika branscher, på olika organisationsnivåer (ledaransvar m.m.). Vilka allmänna utmaningar man ställs inför, i olika uppgifter. Vad som är roligt, vad som är svårt m.m.
Varför behövs detta? Jo, därför att gymnasieelever skippar många goda framtidsalternativ därför att de aldrig får impulsen att ”det här kunde ju passa mig!”. Lärarna är inte utbildade för att ge eleverna den typ av information som det här kräver. Man måste skapa ett kontaktnätverk till personer där ute, gärna relativt unga, i så många branscher och organisationsformer som möjligt. Nära, långt borta. Personer som en gymnasieelev kan identifiera sig med, ”där kunde jag ju jobba!”.
Varför är detta så svårt? Jo, för att man måste börja ge utrymme för något annat än bara direkt ämnesundervisning. Men det är möjligt, om framsyn och vilja finns.
2) Studentexamen. Hej, det handlar ju om ett ”lärdomsprov”! Vad slags lärdom från allmänbildande utbildning är det som behövs i dagens värld? Det kanske inte är helt rätt längre, att man från dag 1 inriktar sig på de stora teoretiska Proven som äger rum vid en bestämd tidpunkt? Det kanske inte heller är världens fiffigaste idé trots allt, att ”datorisera” den nuvarande studentexamensmodellen och hålla kvar all den överfixering vid tidpunkt, utrymme och teknik som den innebär?
Här handlar det nog om att man inte kommer sig för att starta utombordsmotorn när man har så jobbigt med roendet.
Skulle man spränga hela vårt skolsystem i bitar och starta om från noll, skulle man knappast bygga upp de faciliteter och rutiner (informationsfabriker) som systemet sitter fast i idag. Knappast skulle man heller introducera ett lärdomsprov kallat studentexamen, som är avgränsat i tid och rum och som all teoriundervisning inriktas på från dag 1.
H. Martin
PS: nästa vecka åker jag med en grupp gymnasieelever på ett besök till det subsahariska Afrika. Under en tidigare resa dit diskuterades det som man såg och upplevde, också den eventuella kopplingen till de förestående uppgifterna i studentexamen. Surprise surprise, när det sedan kom en fråga som eleverna skulle ha kunnat besvara direkt ur sina egna erfarenheter. Men: flertalet gjorde det ändå inte – man vågade inte, när man inte såg kopplingen till det som stod i böckerna!
