Nyligen hemkommen från hundskolan fortsatte jag att tänka på en sak läraren sade. Hon sade bland annat att hundar har mycket lättare att förstå oss människor om vi talar hund. Hundar använder kroppsspråk när de talar och utan att vi kanske tänker på det så iakttar de oss och vårt kropsspråk hela tiden. Om vi stressar omkring och är otydliga i vårt språk så försöker de säga ”lugna ner dig lite” med sitt kroppsspråk. Om vi inte har bemödat oss om att tala hund så märker vi nödvändigtvis inte när de talar till oss. Tänk er själva den situationen då ni försöker tala till någon och den inte hör er. Inte trevligt alls!
Länge var jag aktiv i hästvärlden och där talade jag häst, nu lär jag mig tala hund. Jag kan också tala finska, svenska, engelska, isländska, vuxenpedagogik, organisering och punktlighet.
Jag fortsätter att spåna kring ämnet och tänker att det krävs olika språk i olika situationer, både i arbetslivet och i det personliga livet. Jobbar man i en kassa är det bra om man kan tala kassa, jobbar man med bostadsförmedling skall man kunna tala bostäder. Det är inte en händelse att våra hundar, medmänniskor, kunder kommunicerar med oss på ett visst sätt. Eller är det? Får till exempel ett serviceföretag nöjda kunder om där jobbar någon som inte kan tala service? Någon som inte kanske vill lära sig tala service?
Så här dagligdags är hundspråket nytt för mig, fastän jag stiftat bekantskap med det redan länge. Men nu när jag lär mig tala hund på riktigt så lär jag mig samtidigt oändliga dimensioner om mig själv. Om jag vill, om jag törs.
Kati
Såå viktigt! Med hundar. Sen gäller det ju ibland också att komma ihåg att tala MÄNNISKA när man talar med folk. Det där språket som i alla fall politikerna inta alltid talar.
Ja, och så talar man ju alltid kropsspråk med alla – oavsett om man är medveten om det eller inte. Och det tycks vara det viktigast oavsett vem som är mottagare.
Var nyligen med om en förvirrande känsla när en annonsförsäljare talade kompis med mig, dessutom på dialekt, fast vi aldrig tidigare varit i kontakt. Ibland är distanserad artighetssvenska att föredra. Sen kan vi tala kompis med våra kompisar, utan teknikkrafs i vägen.
Instämmer! Jag blir nipprig när annonsförsäljare låter som om man var gamla kompisar.