På nyårsaftonen läste jag Heddas kåseri i Hbl: ”Men fast åren får allt mera bråttom förflyter timmarna ibland otroligt långsamt. Exempelvis under skumma söndagseftermiddagar då ingenting händer.”
Skumma söndagseftermiddagar har det minsann funnits gott om den här vintern, men sällan har jag haft känslan av att timmarna skulle förflyta långsamt och att ingenting skulle hända. Men så hör jag heller inte till den typen som förväntar mig att saker och ting ska hända; jag ”händer” själv. Det finns så mycket saker som jag vill hinna göra, inte minst under skumma söndagseftermiddagar – sista chansen innan den inrutade arbetsveckan tar vid.
Just därför längtar jag efter stunder då jag avslappnad kan luta mig tillbaka i soffan och konstatera, att jag inte har något inplanerat för de följande timmarna, att jag fritt kan välja om jag ska läsa en bok, åka med hundarna till agilityhallen eller spela en trudelutt.
I vardagen händer det väldigt sällan att en dylik stund infinner sig. Det är väl därför det finns semester. Nu räckte det trots allt till efter själva julhelgen innan den där känslan av total avkoppling infann sig och jag plötsligt insåg, att jag kanske kunde damma av mitt valthorn och spela en duett med min man, kanske den där balladen av Gerry Mulligan som han transkriberat för oss redan för någon månad sedan. Och o, så vackert vi spelade – han på barytonsaxofon som Mulligan och jag som Chet Baker, fast inte på trumpet då utan på valthorn. Vilken endorfinkick!
En tid i mitt liv gick det inte en dag utan att jag skulle ha spelat. I dag är det mera ett undantag, tyvärr. Men allt har sin tid. Och jag är övertygad om att jag ännu någon gång kommer att spela aktivt, med största sannolikhet i någon ensemble på något arbis.
Tills den dagen kommer får jag njuta av de korta stunderna i nuet. Det som är trösterikt är att allt det som jag en gång lärde mig – inte minst av min underbara lärare Frani – finns kvar någonstans där i förlängda ryggmärgen. Och det har fått sällskap av andra livserfarenheter som gör att mycket till och med känns lättare. Jag tror att jag skulle vara en bättre spelare i dag, om jag bara tog mig tid att öva regelbundet. Det kan förstås vara ren och skär inbillning, men jag tror trots allt på Bodil Jönssons teori om årsringar som kommer till. Och då handlar det alltså inte om dem som sätter sig runt midjan!
Moa Thors
