Filmen krånglar lite i början men snart både hör vi och ser i mörkret i salen. På filmduken möter vi blicken hos en gammal man, en man vi snabbt lär oss namnet på- Emerich Roth. Han berättar och vi kommer aldrig att glömma hans namn. Vi ser filmklipp och bilder ur mänsklighetens mörkaste arkiv. De unga i publiken kan nog inte riktigt begripa att de beskådar något som hänt på riktigt. Vi äldre har sett liknande bilder förr och blir obehagligt påminda. Ja, så där var det ju verkligen. Jag skäms av någon anledning. Har alltid känt så då jag sett de vidriga bilderna från andra världskriget. Som representant för den mänskliga rasen skäms jag.
Emerich är en av de judar som överlevde Förintelsen och han besökte oss i oktober i år. Hans berättelse var annorlunda än alla andras. Och Emerich är annorlunda än alla andra föreläsare vi haft. Hans erfarenheter gör honom till en annorlunda 89-åring.
Efter filmen stiger han in i salen och alla reser sig och man känner hur värmen och respekten väller emot honom. Upprättelse? En klen sådan men jag vet att Emerich berördes av den spontana aktning publiken visade.
Av allt det som Emerich under kvällen berättade var det speciellt ett resonemang, som för alltid kommer att sitta i mitt minne och som varenda en av de närvarande andlöst följde.
”Visste ni att Hitler var en väldigt duktig tecknare?, frågade Emerich. ”Han sökte faktiskt till konstfack. Två gånger.”
Nej, det hade jag faktiskt aldrig hört talas om.
”Men han kom inte in… Och vet ni -i den skolan skulle jag ha velat vara rektor. För tänk om Hitler hade fått börja på konstutbildningen – och kunnat bli den han alltid velat bli… Då tror jag att det aldrig blivit några förföljelser och vi hade sluppit hatet och våldet. Det tror jag verkligen.”
Svindlande tanke. Kunde Europas historia kanske blivit en annan? Om Adolf fått göra det han allra helst ville? ”Blivit den han alltid velat bli?” Kanske Emerich hade varit en helt vanlig, pensionerad, polsk jude på något åldringshem i sin hemstad nu.
Svindlande tanke.
