På morgnarna stiger jag in i en svart säck. Jag stiger in i säcken när jag går till jobbet. Sen stiger jag inte ur den igen. Inte under hela veckan. Det är mörkt när jag går till jobbet, det är mörkt när jag kommer hem. Så här kommer jag att ha det ungefär till februari.
Jag minns en dag för ett par år sedan. Jag stod med min plånbok och ca 200 kassar, väskor, påsar, ryggsäckar och tröjor på axlar, i armveck, i händer och på trottoaren vid en parkeringsautomat och letade efter mynt. Alla som bor i Borgå, eller har parkerat där, vet att det jag beskriver är en krissituation. I Borgå finns de mest nitiska parkeringsvakterna i landet. Att lämna bilen stående för två minuter för att gå till närmaste kiosk för att växla pengar är otänkbart. Då har man 50 euro på rutan när man kommer tillbaka. Det är inte en gåva.
När jag låtit de förbipasserande veta att jag behärskar några av det finska språkets klassiska kraftuttryck, börjar jag försöka lasta på mej alla kassar, väskor, påsar, ryggsäckar och tröjor igen. Varför man måste släpa ut allting INNAN man kollar plånboken? Varför man måste HA alla dessa paschnilikor? Ibland är det bara så. Att man måste släpa. Och ha. Och tala finska.
Då händer det. En kvinna kommer fram och frågar om det räcker med en euro för parkering. Jag stirrar som en fåne, hon stoppar euron i automaten och trycker på den gröna knappen. Så är hon borta.
Den dagen blev det ljust. Och det var ljust hela den dagen och nästa. Och flera dagar efter det. Jag berättade det för alla. Jag kunde inte tro det. En för mej total främling hade frivillgt, utan att bli tillfrågad, hjälpt mej. Lagt ut PENGAR för att hjälpa mej! I Finland!
Ett par veckor senare hade jag en dag en timme kvar på parkeringen och gav biljetten åt en man som stod och grävde i sin plånbok. Han stirrade på mej som en fåne.
Om alla mänskor en dag vaknade upp och var lite vänligare mot varandra: vad månne skulle hända då?
Tror du att vänlighet och hjälpsamhet kan sprida sig som ljuset? Charley tror det.
p.s. … och just nu när jag klistrar in texten i bloggen läser jag att bloggaren före mej skrivit om exakt det samma, fast en hjälp på ett betydligt djupare sätt. Kanske Charley faktiskt har rätt. Och Juan. Och många, många andra. d.s.
Jag tror absolut att vänlighet och hjälpsamhet sprider sig! Jag blev i morse jätteglad av att en person i yngre medelåldern, som gick framför mig när jag närmade mig Sanomahuset, inte bara höll upp dörren för mig utan till och med lät mig gå först in. Jag var genast beredd att bete mig på samma sätt i andra ändan av huset, men dess värre fanns det ingen att glädja i den ändan. Men jag hade ett leende på läpparna långt in på förmiddagen. 🙂